Vilket hopp finns det?

Skulle inte ett universellt, beprövat botemedel mot drogmissbruk vara en bra sak? Och är det möjligt?

Låt oss först klart definiera vad som menas med att ”bota”. För individen betyder ett botemedel fullständig och permanent avsaknad av överväldigande fysisk eller psykisk önskan, behov eller tvång att ta droger. För samhället innebär det att rehabilitera missbrukaren som en genomgående ärlig, etisk, produktiv och framgångsrik medlem. På 1970-talet skulle denna första fråga ha verkat ganska konstig, om inte absurd.

”Naturligtvis vore det ett bra sak!” och ”Skojar du?” skulle ha varit ett
vanligt gensvar.

Men i dag, är svaren betydligt annorlunda. En missbrukare kan svara: ”Hör du, prata inte med mig om botemedel. Jag har prövat varje program som finns och misslyckats. Inget av dem fungerar.” Eller, ”Man kan inte bota ärftlighet; min far var alkoholist”. En lekman kan säga: ”De har redan hittat ett botemedel; metadon, eller hur?” Eller, ”De har upptäckt att det är en obotlig hjärnsjukdom; ni vet, som diabetes, den kan inte botas.” Eller t.o.m.: ”Vetenskapen upptäckte att den inte kan botas, det har något att göra med en kemisk obalans i hjärnan.”

Mycket anmärkningsvärt skulle vara avsaknaden av ordet, till och med tanken, om botemedel, oavsett om det var bland missbrukare, familjer till missbrukare, myndighetspersoner, media eller någon annan.

I stället är ord som sjuka, sjukdom, kronisk, tillsyn, underhåll, minskning [av dosen] och återfall. Missbrukare får under rehabilitering lära sig att hänvisa till sig själva såsom ”vara på bättringsvägen”, aldrig ”botad”. Det anges på olika sätt, men det underförstådda samförstånd som har skapats är att drogberoende är obotligt och något en missbrukare måste lära sig att leva med – eller dö med.

Är allt hopp förlorat?

Innan man betänker denna fråga, är det mycket viktigt att förstå en sak om drogrehabilitering i dag. Vårt hopp om ett botemedel mot drogmissbruk var inte förlorat – det var begravt under en störtflod av falska uppgifter och falska lösningar.

Betänk först och främst att psykiatrikerna länge har propagerat att farliga droger är ”ofarliga”:

• På 1960-talet gjorde psykiatriker LSD inte bara acceptabelt, utan till ett ”äventyr” för tiotusentals collegestuderande, genom att främja det falska begreppet om att man kunde förbättra livet genom ”avkopplande” personlighetsförändrande droger.
• År 1967 träffades amerikanska psykiatriker för att diskutera betydelsen av droger för år 2000. Den inflytelserike New York-psykiatrikern Nathan Kline, som ingick i kommittéer för USAs National Institute of Mental Health och WHO uppgav: ”I princip kan jag inte se att droger är mer onormalt än läsning, musik, konst, yoga eller tjugo andra saker – om man ser det i ett brett perspektiv.”
• År 1973 skrev psykiatrikern Louis J. West vid University of California: ”Faktum är att snart kan en debatt rasa bland vissa kliniska forskare angående frågan om huruvida detta att hålla fast vid ett drogfritt sinnestillstånd inte är en föråldrad ståndpunkt för alla – läkare eller patient.”
• Under 1980-talet gjorde den kaliforniska specialisten på psykiatriska droger, Ronald K. Siegel, det skandalösa påståendet att vara drogad var ett grundläggande mänskligt ”behov”, en ”fjärde drivkraft”, av samma slag som sex, hunger och törst.
• År 1980 hävdade en undersökning i Comprehensive Textbook of Psychiatry att: ”om det inte tas mer än två eller tre gånger i veckan, skapar inte kokain några allvarliga problem.”
• Enligt chefen för Drug Enforcement Administrations kontor i Connecticut, bidrog den falska tron att kokain inte var beroendeframkallande, till den dramatiska ökningen av dess användning på 1980-talet.
• År 2003 trodde Karl Grob, chef för barn- och ungdomspsykiatri vid University of California Harbor Medical Center att ecstasy (hallucinogen gatudrog) potentiellt var en ”bra medicin” för behandling av alkoholism och drogmissbruk.

Idag godkänner tillsynsmyndigheter över hela världen kliniska försök för användning av hallucinogena droger för att hantera allt från ångest till alkoholism, trots att medlen är kända för att orsaka psykos.

De misslyckade kriget mot droger beror till stor del på att man inte stoppar en av de farligaste droglangarna genom tiderna: psykiatrikern. Den sorgliga ironin är att han även har etablerat sig i positioner som gör det möjligt för honom att kontrollera området för drogrehabilitering, trots att han inte kan visa några resultat för de miljarder som anslås av regeringar och lagstiftande församlingar. Regeringar, grupper, familjer och individer som fortsätter att acceptera hans falska uppgifter och drogrehabiliteringstekniker, gör detta på egen risk. Oddsen är överväldigande att de kommer att misslyckas i alla avseenden.

Drogmissbruk är inte en sjukdom. Verkliga lösningar finns.

Att rensa bort psykiatrins falska information om droger och missbruk är inte bara en grundläggande del av att återupprätta hoppet – det är det första steget mot att uppnå verklig drogrehabilitering.

Högaktningsfullt,

Jan Eastgate,
Ordförande
internationella Kommittén
för mänskliga rättigheter