Har du någonsin hört talas om följande psykiska störningar: lässtörning, beteendestörning, skrivsvårigheter, matematikstörning; störningar vid koffeinförgiftning, nikotinabstinens, behandlingsvägran, misshandel av problembarn och ”sexuella övergrepp mot barn”?

Dessa är några av de 374 psykiska störningar som anges i amerikanska psykiatriförbundets (APA) Diagnostisk- och statistisk handledning över psykiska störningar (DSM) eller i avsnittet om psykiska störningar i WHOs Internationella klassificering av sjukdomar (ICD).

Även om DSM och ICD framställs som diagnostiska verktyg, används de inte bara till att diagnosticera psykiska och känslomässiga störningar och för att ordinera ”behandling”, utan även till att lösa tvistefrågor rörande vårdnaden av barn, fall av diskriminering baserat på påstådda psykiska oförmågor, för att ge stöd åt vittnesmål i domstolar, modifiera utbildning och mycket annat. Faktum är att närhelst en psykiatrisk åsikt efterlyses eller erbjuds, presenteras DSM eller ICD och, i allt större utsträckning, godtas såsom det sista ordet om sinnesfriskhet, sinnessjukdom, och så kallad psykisk sjukdom.

Den kanadensiska psykologen Tana Dineen rapporterar: ”Till skillnad från medicinska diagnoser som förmedlar en trolig orsak, lämplig behandling och sannolik prognos, är de störningar som finns upptecknade i DSM-IV och ICD-10, termer man kommit fram till genom kamratligt samförstånd” – bokstavligen en omröstning bland medlemmar i APA-kommittén – huvudsakligen i faktureringssyften.

Proceduren ”vetenskap-genom-röstning” är lika förvånande för en lekman som den är för annan vårdpersonal som har bevittnat DSM-röstningsmöten. ”Psykiska störningar fastställs utan vetenskaplig grund och procedur”, sade en psykolog som deltog i DSM-utfrågningarna. ”Den låga intellektuella strävan var chockerande. Diagnoser fastställdes genom majoritetsbeslut på samma sätt som vi skulle välja restaurang. Sedan skrivs det in i datorn. Den kan tyckas naivt, men det var vår övertygelse att det var ett försök att se på saker vetenskapligt.”

År 1987, blev ”självdestruktiv personlighetsstörning” inröstad som en provisorisk etikett. Denna ”störning”, som användes för att beskriva ”självuppoffrande” människor, särskilt kvinnor, som antas välja yrken eller relationer som kan orsaka besvikelse, möttes med sådana protester från kvinnor, att den senare röstades ut ur DSM-IV.

Lynne Rosewater, en psykolog som deltog i en DSM-utfrågning, som leddes av en av handbokens ledande upphovsmän, psykiatriker Robert Spitzer, rapporterade: ”De hade en diskussion om ett kriterium angående masochistisk personlighetsstörning och Bob Spitzers fru, [en socialarbetare och den enda kvinnan i detta möte på Spitzers sida av debatten] säger: ”Jag gör det ibland” och han säger: ’Okej, då sätter vi inte dit det.’ När man ser detta tänker man: ”Vänta en sekund, har vi inte rätt att kritisera dem därför att detta är en ’vetenskap’?”

Dr Margaret Hagen, psykolog och författare till Whores of the Court: The Fraud of Psychiatric Testimony and the Rape of American Justice (ung. Domstolarnas horor: Bedrägeriet med psykiatriska vittnesmål och våldtäkt på det amerikanska rättssystemet), är rakt på sak angående det verkliga motivet bakom omröstningssystemet angående DSM: ”Om man inte kan ge en diagnos, kan man inte skicka någon räkning.”

Professorerna Herb Kutchins och Stuart A. Kirk, författarna till Making Us Crazy, säger: ”Alltför ofta har den psykiatriska bibeln gjort oss galna – när vi är bara mänskliga.” Den ”bittra medicinen” är att DSM har ”göra alltför många mänskliga problem till medicinska angelägenheter.”

Kutchins och Kirk konstaterar ytterligare att allmänheten ”kan finna falsk tröst i en diagnostisk psykiatrisk handledning, som uppmuntrar tron på illusionen att hårdheten, brutaliteten och smärtan i deras liv och i deras samhällen kan förklaras av en psykiatrisk etikett och utplånas av ett piller. Visst, det finns många problem som vi alla har och en myriad av egendomliga sätt som vi kämpar på ... för att hantera dem. Men kan livet vara annorlunda?”

Paul R. McHugh, professor i psykiatri vid Johns Hopkins University School of Medicine sade att på grund av DSM-handledningen är: ”rastlösa, otåliga människor övertygade om att de lider av hyperaktivitet, ADD (Attention Deficit Disorder); ivriga, vaksamma människor att de lider av post-traumatiskt stressyndrom (PTSD); envisa, ordningsamma, perfektionistiska människor, att de lider av tvångssyndrom (OCD=obsessive compulsive disorder); och blyga, känsliga människor att de uppvisar undvikande personlighetsstörning (APD=avoidant personality disorder), eller social fobi. Alla har de övertygats om att det som är väsentligt angående deras personlighet, istället är medicinska problem, och skall som sådana lösas med läkemedel. ... Och mest oroande av allt, vart de än ser, hittar dessa människor psykiatriker som är villiga, ja t.o.m. ivriga, att tillgodose dem. ... I sin senaste dårskap med symtomatiska tryck-på-knappen-medel, har psykiatrin gått vilse, inte bara intellektuellt utan också andligt och moraliskt.”

I juni 2004, skrev John Read, främste föreläsare i psykologi vid Auckland University, Nya Zeeland: ”Fler och fler problem har omdefinierats som ’störningar’ eller ’sjukdomar’ som förmodas bero på genetiska anlag och biokemiska obalanser. Händelser i livet har förpassats till att bli något som utlöser en underliggande biologisk tidsinställd bomb. Att känna sig mycket ledsen har blivit en ’depressiv störning’. Att oroa sig för mycket är ’ångeststörning’. Överdrivet spelande, drickande, droganvändning eller ätande är också sjukdomar. Samma sak gäller att äta, sova eller ha för lite sex. Att vara plågsamt blyg har blivit ”undvikande personlighetsstörning”. Att klå upp personer är ”periodisk explosiv störning”. Vår Diagnostisk- och statistisk handledning över psykiska störningar (DSM) har 886 sidor med sådana sjukdomar. ... Att göra upp listor över beteenden, använda medicinskt klingande namn angående människor som uppvisar dem, och sedan använda förekomsten av dessa beteenden för att bevisa att de har sjukdomen i fråga, är vetenskapligt meningslöst. Det säger oss ingenting om orsaker eller lösningar. Det skapar dock en lugnande känsla av att någonting medicinskt pågår.”

Man har kommit att förlita sig på DSM i så stor utsträckning ute i samhället, att den har antagit en aura av vetenskaplig sanning. Miljontals människor använder och tror nu på dess diagnostiska värde, och misstänker aldrig ens, att hela grundvalen och själva systemet är bedrägligt. Dessa människor riskerar att göra allvarliga misstag, till och med dödliga sådana, antingen i sina egna liv eller i andras.

Denna rapport fyller de mycket stora och avsiktliga luckor som lämnats av psykiatrisk propaganda om dess viktigaste anspråk på ”vetenskaplig” berömmelse, DSM.

Högaktningsfullt,

Jan Eastgate,
Ordförande
internationella Kommittén
för mänskliga rättigheter